Asyl

Jag har precis börjat läsa fortsättningen på "Gömda" som heter "Asyl" och är en fortsättning på Maria Erikssons liv. Boken är minst lika gripande som den första och visar tydligt hur myndighetssverige misslyckas när det gäller att skydda förföljda och utsatta människor. Så här långt har jag bara läst en fjärdedel av boken, men två saker slår mig; Mia och hennes familj är lätta offer utan något slags skyddsnät, de faller igen allt och slår sig hårdare för vare gång och värst för barnen även om de kan göra minsta upproret, Och vad händer med de människor som vi vill ska kunna vittna mot organiserade brottslingar och andra ligor när samhället inte lyckas bättre än så här. Vart finns tryggheten när man som mest behöver den? Är det inte lite svenskt att försöka se till att alla har det lite bra genom att fördela bidrag som en jämn smet men att bortse från dem som fallit allra lägst? Kanske har tiderna förändrats sedan böckerna skrevs och kanske Betarice Ask är den justitieminister som engagerat sig mest för brottsoffer på de senaste trettio åren, men mycket arbete kvarstår för att skapa rättsäkerhet och rättstrygghet i Sverige.